Förlossningsberättelse

Först vill jag varna alla innan ni börjar läsa det här inlägget. Det är vääääääääääääldigt långt. Skrivet i word är det på 10½ A4 sida...så varsågoda. Håll till godo. Gjorde texten mindre så det inte tar så mycket plats.

Värkarna började på lördag kväll, 27/2, när vi låg i soffan. Det kändes annorlunda i magen och ryggen än vad det gjort tidigare så jag funderade på om det ev. kunde vara en värk som kom. Det återkom och då förstod jag att så var det nog. Men man vågade ju knappt tro att det var så.

Jag gick och lade mig före Kenneth, det var ju fortfarande OS så han satt uppe och tittade på det. Precis innan han kom och lade sig så vaknade jag till av en rejäl värk. Då fattade jag att det var värkar. Så höll det på hela natten. Jag somnade efter en värk när jag kunde slappna av igen och sen vaknade jag av nästa värk. Jag vet inte vilka tidsintervaller det rörde sig om, men vaknade gjorde jag i alla fall och det innebar ju att jag inte sov så där jättemycket den natten.

Runt klockan 5 på morgonen så vaknade jag till ordentligt av värkarna, då kunde jag inte somna emellan dem. De var relativt regelbundna på kanske 5-8 minuter eller något. Svårt att säga. Jag väckte i alla fall Kenneth så att han kunde vara med i det hela och massera mig lite när det behövdes osv. Vi låg och pratade om vad som komma skulle och att det var spännande det vi hade framför oss. Det var riktigt mysigt att ligga där tillsammans och prata om framtiden, som helt plötsligt var så nära. Det som vi väntat så länge på.

Värkarna ökade lite i längd och var relativt regelbundet. När klockan närmade sig 7 eller kanske var det 8 så gick vi upp. Kenneth fixade med frukost, han är bäst på det, medans jag duschade. Kenneth insisterade på att jag skulle duscha, han tänkte att det kunde vara skönt för mig och det var det verkligen. Duschen blev lååång! Sen var det gott med frukost .

Innan vi åt frukost så ringde jag till förlossningen för att kolla läget med dem vad de hade för åsikter om att jag skall åka in osv. De frågade litegrann om hur det var osv. och så sa de att jag fick komma in när jag kände för det och när jag kände för att jag behövde deras hjälp! Vilket svar!? Hur skall jag veta det? Ja, ja.

Vi stannade hemma i alla fall, man vill ju inte åka in för tidigt och så behöva åka hem igen. Så vi pysslade lite på var sitt håll, Kenneth och jag. Jag tog det mest lugnt, satt lite vid datorn och förvillade folk på Facebook. :o) Sedan låg jag i sängen och vilade, klockade värkarna och andades. Jag sydde även en stund på Tigger, tänkte att han kunde bli klar, men jag blev inte klar med honom. Men nästintill. Kenneth han förberedde inför att vi skulle vara borta ett tag. Tömde sopor och packade lite saker som han skulle ha med sig in till förlossningen, fika osv.

Runt lunchtid så blev jag väldigt trött och dessutom tog värkarna i. De hade ett mellanrum på 3 minuter och höll i sig i 1 minut och det var ju vad de har sagt på barnmorskemottagningen och det som står i böcker om att då kan man åka in osv. Vattnet gick aldrig, men däremot hade jag mycket flytningar och slemproppen hade förmodligen gått för det kom lite blodblandat emellanåt. Fick tillslut ta ett trosskydd för jag orkade inte hålla på att byta trosor hela tiden.

Vid 13 bestämde vi oss för att åka in till förlossningen för då tyckte jag att värkarna var så pass täta och ihållande. Man vill ju veta att allt är okej. Men hela tiden tänkte jag att de får inte skicka hem oss igen, jag vill inte åka in för tidigt. Jag vill inte att de skall säga, men vad gör ni här, det här är ju inga värkar, det är inte dags för dig än, osv. Kenneth sa det, du är ju för rolig, du vill inte att vi skall skämma ut oss….

Vi kom in till förlossningen strax innan 14 eller något sådant. Då tog den sköterskan emot i dörren som svarade i telefon när jag ringde. Det första hon sa var: Karin, det var ju längesen du ringde! Har du stått ut så länge hemma!? Ja, svarade jag, de avstannade väl litegrann värkarna, men nu är de igång igen.

Vi fick komma in i undersökningsrummet. Vad det verkade så hade de bara ett undersökningsrum, undra hur de gör när det kommer fler samtidigt!? Sånt lurar jag på…

Hon skulle koppla upp oss så de såg värkarna och barnets hjärtljud men det dröjde lite innan de fick igång det för telefonen ringde och hon var tvungen att svara, så klart. Jag hade ju ingen brådska direkt. Sen när hon kom tillbaka så kopplade hon upp oss och förklarade att det är skiftbyte 14.15 så det kommer ny personal och tar hand om dig här sedan. Jahapp…sen fick man ligga där uppkopplad ett tag. Just nu när jag låg där så var de ju självklart inte likadana som de var när jag var hemma. De kom inte alls så tätt som de gjort hemma och de var inte så starka. Det var precis som att kroppen slappnade av när man var där på sjukhuset där man kunde få hjälp.

Efter att ha legat uppkopplad en stund kom det in en käck kvinna som var barnmorska. Hon var lång, korthårig och hade röda utmärkande glasögon. Hon var väldigt käck, nästan alldeles för käck för min och Kenneths del. Hon var rolig och bra på sitt sätt, säkert, men ja, det passade inte riktigt oss.

”Nu skall jag känna lite” sa hon och började dra ner mina byxor och så körde hon upp fingrarna för att känna, hon kunde gott ha förberett lite mer kanske över vad hon skulle göra, kan jag tycka. Det var lite halvt obehagligt faktiskt i början. Hon var så hemskt långt in och hon kände ju efter hur öppen jag var. 2 cm!!! Ingenting typ, kändes det som, framför allt inte om man skall ända till 10!! Då tänker jag på dem som är öppna 8 cm när de kommer in, varför kunde inte jag också få vara det?

När hon hade känt klart så förklarade hon det att värkarna är för oregelbundna och så är jag ju inte så mycket öppen så det är lite för tidigt ännu, så vad vill nu göra nu, sa hon.

Öh – ja, vad vill vi göra – vänta nu, vi kom nog hit för att få ut en bebis, får vi välja så tar vi en bebis! Så var inte riktigt alternativet i det tidsskedet som vi var i just då. Alternativet var ju framför allt att röra på sig, ut och gå och promenera, vara kvar på förlossningen, bäddas ner och sova en stund osv. osv. Hur kul är det för Kenneth om jag skall sova!? Nej, inte alls.

Jag frågade om vad de trodde i tid osv, då menade jag ju givetvis hur lång tid skall vi vara iväg, när vill ni ha oss tillbaka? Ja, i natt skall bebisen nog vara ute, var svaret! Jag orkade inte fråga en gång till.

Vi hade ju inte hunnit äta lunch så jag sa det att vi kunde ju ta oss till Överby och käka lite mat i alla fall. Så vi begav oss iväg igen. Kändes skönt att de inte sa till oss att åka hem i alla fall. Då hade jag nog brakat ihop av tristess. Vi tog oss till Briggen på Överby och beställde helgmeny. Pommes och någon kötträtt med bearnaisesås…. Ha ha – nu när jag skriver detta så kommer jag på att min kompis Karin Häggblom var också ute och åt innan det satte igång och just något med bearnaisesås. Ja, ja. Det var en parantes. Så fort vi hade satt oss med maten så satte värkarna igång. De blev helt plötsligt regelbundna igen. Jag tog en tugga med mat, och sen kom det en värk, andades igenom den och åt lite till, sen kom det en ny värk. Kenneth måste tyckt att jag var tjatig för jag sa hela tiden, om inte detta kallas regelbundet vad är då regelbundet? Det var riktigt gott att få i sig mat. Det behövdes.

Efter att ha ätit så försökte vi fördriva tiden lite till på Överby. Vi gick i skoaffärer för att se om vi kunde hitta några bra skor till Kenneth, men det gjorde vi inte. Sen gick vi in på Kappahl för att kolla på bebiskläder, men det är ju bara jobbigt, man vet ju inte vad man skall kolla efter. Det var ingen idé att föreslå någon mer klädaffär för Kenneth så vi gick ut igen och tog oss till bilen. Vi åkte till Babyproffsens nya butik och skrotade runt där lite, men det fanns ju inga vidare bra erbjudanden, som vanligt bara dyrt och tråkigt.

Vi tog oss återigen ut i bilen och åkte ner mot slussarna. Kenneth hade varit iväg på jobb och kollat på något längst ner i slussarna och där hade han aldrig varit förut och inte jag heller så det ville han visa mig. Det var ju nästan slöslaskigt ute och det var en lång nerförsbacke dit vi åkte och jag tyckte det var lite läskigt, funderade på om vi verkligen skulle komma upp därifrån sen på tillbakavägen. Men det gick bra. Vi gick aldrig ur bilen, jag kanske borde ha gjort det så kanske det skulle ha kommit igång ännu mer. Men jag tyckte ju att värkarna var mer regelbundna. Sedan tog vi oss tillbaka till förlossningen.

Klockan var strax efter 17 tror jag när vi återkom till förlossningen. Vi fick sätta oss i ett väntrum och vänta på att barnmorskan skulle ta emot oss igen. Barnmorskan kom efter en stund och vi fick då ta oss in på rummet igen för att kolla värkarna och hjärtljudet. Vi kopplades upp till maskinen igen och Kenneth tyckte att det var lite roligt att kolla på den för där såg man ju när det kom en värk. Så han förvarnade mig när det kom en rackare, så kunde jag börja andas lite tidigare. De var ju inte så kraftiga, men ändå. Första gången vi blev uppkopplade så kom det även ut en pappersremsa för de hade tydligen haft datastrul tidigare under dagen så de fick skriva ut på papper istället. Så då kollade Kenneth även in remsan som kom ut. Han tittade på maskinen och sa, ja, den värken måste ha känts för den var uppe på så mycket…! =)

Barnmorskan skulle känna igen givetvis, men nu var man ju lite mer med på noterna. Skönt var det ju långt ifrån i alla fall, det kan jag säga. Det kändes som att ha en värk när hon var där och kände, men jag vet inte om jag hade det. 3 cm öppen den här gången, ja, det var ju i rätt riktning i alla fall och vi får vara kvar säger hon!

Hon undrade vad vi ville göra – igen – om vi ville vara uppe och gå eller om jag ville ligga ner osv. Kommer inte ihåg alla alternativen, men jag sa att jag badar gärna senare om jag får möjlighet till det. Hon tilldelade oss ett rum och vi fick det första rummet mittemot undersökningsrummet för där fanns det badkar. Superbra!

Rummet var rätt litet, men mysigt. Vi fick senare höra att detta var nog det minsta rummet de hade, men det hade ju badkar i alla fall. Det var ju jag glad över. Mitt i rummet stod en säng, till höger om sängen fanns badkaret och en stor skön fåtölj till pappan. Den var visst inte så skön att sova i, fick jag höra senare. De hade även ett värmeskåp till handdukar, tror jag, antagligen för bebisen när den skulle komma ut, och ett skötbord där de mäter och en våg. När jag såg mig om i rummet så såg jag att lustgasen fanns i anslutning till badkaret och mindes tillbaka vad vår barnmorska på MVC hade sagt tidigare. ”Det finns ett rum med badkar där man kan ha lustgas samtidigt som man ligger i vattnet, välj det rummet om ni kan” Så glad jag blev när jag såg att det var det rummet jag hade fått.

Ja, nu var det dags att upp och röra på sig lite. Jag fick en sådan där gåstol eller vad man skall säga, som man kan hänga över. Den var rätt bra att hålla sig i när man fick en värk. Då kunde även Kenneth massera i svanken när värken kom. Vi gick till dagrummet eller vad det skall kallas. Det fanns soffor och en tv där så vi (läs Kenneth) kunde titta på OS. Det var ju femmilen just denna söndag, 28/2. Så vi satt/stod där och kollade. Värkarna kom då och då och Kenneth fick massera. Stackaren, han hade rätt ont i fingrarna efter ett tag. Han hittade en avlång rulle som han kunde köra över ryggen på mig, som en kavel.

En timme efter att vi hade kommit in var det dags att känna igen så jag traskade iväg med barnmorskan. Japp, en centimeter till hade jag allt öppnat mig så nu var det 4 cm. Det var ju bra det. Ut igen till tv-rummet och ta värk efter värk. De skulle känna en gång i timmen och de ville att man skulle öppna sig en centimeter i timmen, minst då.

Tiden gick halvfort kan man väl säga emellan dessa gånger de skulle känna. Nästa gång de kände var jag fortfarande öppen 4 cm och då hade de bestämt att om det inte var öppet mer så skulle de ta hål på fosterhinnorna, så det gjorde de. En massa vatten, eller vätska i alla fall, kom utrinnandes. De satte även en skalpelektrod på bebisens huvud. Den sätts på för att man skall kunna följa barnets hjärtfrekvens under en längre period, tydligen.

Nu blev jag ju kvar i rummet eftersom jag var uppkopplad med den där elektroden så jag bad henne säga till Kenneth, som satt kvar vid tvn, att jag var uppkopplad på rummet. Så han kom in till mig, nu i efterhand sa Kenneth att de hade sagt till honom att jag ville att han skulle komma till mig, han hade fått uppfattningen att jag ville ha honom där. Det är klart att jag ville också, men det var inte supernödvändigt just då. Jag ville bara att han skulle veta att jag inte kunde komma ut till honom. På grund av detta så missade han nu målgången i femmilen. Jag sa till honom att gå ut och titta på det, men han ville prompt vara kvar. Han sa, det kan jag se på nätet imorgon istället, det går ju säkert i repris också…

Värkarna tilltog lite kan jag tycka efter att de hade gjort hål på fosterhinnorna. Det gjorde lite ondare. Jag vet att jag sa det till Kenneth ”undra när man får börja använda lustgas?” De sa ju ingenting om det. Så vid ett tillfälle när de var inne hos mig så frågade jag och då satte de igång den så att jag fick testa den. Blev helt vimmelkantig till en början och det stack i hela ansiktet, tänkte, hur skall det här gå. Jag vill ju inte vara helt väck i huvudet när bebisen kommer ut.

Efter ett tag kom Barnmorskan in till oss och sa ”Åh, nu har vi tagit brons!!!!” jag tittade på Kenneth och såg hur jobbigt han tyckte det var att höra det, han hade ju velat se målgången själv, utan att veta hur det blev. Men, det var ju en sådan liten sak i det stora hela med tanke på vad vi hade på gång. :o)

Vid ett annat tillfälle kom även samma barnmorska in och sa ”nu har vi fått en liten bebis, det får ni också snart”. Det skulle senare visa sig att jag kände den person som just hade fått bebis! Lite lustigt, det var ingen i föräldragruppen, men det var en parallellklasskompis från gymnasiet. Henne träffade jag på BB någon eller några dagar senare, dagarna flyter ihop med varandra.

Ja, vart var vi någonstans.

Efter nästa kontroll på hur öppen jag var, efter att de tagit fosterhinnorna, så hade jag öppnat mig ännu en centimeter. Det kändes ju skönt att höra. Nu var jag sugen på att bada. Kenneth började tappa upp ett bad till mig som jag kunde krypa ner i när de väl tagit bort skalpelektroden och kopplat bort mig från allt. Vi hade fyllt på med ganska varmt vatten så jag tänkte det att jag tar en bit i taget. Ställde mig först i badkaret och det var skönt att känna värmen runt benen och sen började jag med att krypa ner på knä. När jag så väl satte mig på rumpan i badkaret så kom värmen och vattnet runt svanken och magen och det var som en befrielse när smärtan nästan släppte och försvann. Så himla underbart! Jag lade mig ner i badkaret och slappnade av. Jag fick mitt glas med äppeljuice med ett sugrör i, det var bara paraplyet som saknades. Kenneth fick ett riktigt tjusigt kort på mig när jag låg där i badkaret och njöt. Tills nästa värk kom. Men då drog jag fram lustgasen. Det var så himla skönt. Under den här tiden så tror jag att Kenneth passade på att vila också, eller så läste han tidningar, kommer inte riktigt ihåg, tror på det senare alternativet. Jag badade i nästan 1 timma. Det var verkligen hur avslappnande som helst, även om man kände värkarna så var det ändå på ett annat sätt. Jag hade velat ha ett mycket större badkar så man kunde ha legat på rygg och bara slappna av helt och hållet, fast, då får det nog inte kallas badkar utan kanske jacuzzi, eller varför inte bassäng!

När det var dags att ta sig ur badkaret så bad jag Kenneth tappa ur en del vatten och sedan fylla på med kallt för jag kände det att om jag bara ställer mig upp här så lär jag svimma på grund av värmen och av att jag vart så avslappnad. Så jag låg kvar en stund och kylde av mig.

Det var dags att känna igen efter att jag kommit upp. Fortfarande 5 cm. Snacka om psykiskt jobbigt. Ingenting hade hänt på den senaste timmen. Jag hade bara fått ta värk efter värk. Jaha – det var bara att fortsätta kämpa. Vad skulle vi göra? Jag låg en stund men sen var jag uppe och rörde på mig igen. Jag kommer inte ihåg så mycket av det för allting flyter ihop i vartannat, eftersom det inte hände så mycket mer än att jag hade ont av värkarna osv.

Klockan är nu ungefär runt 22. När vi tittar ut genom fönstret så snöar det kraftigt. Skönt att man redan är på plats och inte behöver ge sig ut med bilen. När Kenneth åker hem på måndag kväll så får han befria bilen från snö och is då det har frusit fast på bilen. Usch…Ja, ja, nu blev det en till parantes.

Den här tiden gör det bara ont, ont, ont. Det smärtar i ryggen, i svanken, och jag börjar tycka att det är riktigt jobbigt.

I vaktavlösningen, som jag kallar det, alltså när personalen hade skiftbyte, så fick vi ju givetvis en ny barnmorska. Den här barnmorskan var verkligen guld värd!!! Hon var helt underbar. Hon passade verkligen oss. Hon var så human och ”normal”. Åh, vad underbar hon var. Hon var rätt ung, förmodligen runt min ålder, :o) men jag har ingen aning.

När det var dags att känna igen så var det fortfarande 5 cm. Så på 3 timmar hade jag inte öppnat mig någonting, jag hade bara ont. Under den här tiden som jag fortfarande bara var öppen 5 cm så satte de dropp på mig som skulle stimulera värkarna till att bli kraftigare, då mina egna värkar inte var tillräckliga. När droppet var igång så gjorde det bara ännu ondare och ingenting hände. Det var så fruktansvärt psykiskt jobbigt. De höjde och sänkte droppet om vartannat för att se om det gav någon effekt på något vis. En tid stängde de till och med av droppet.

Vi kom nu fram till att jag skulle ta EDA, ryggmärgsbedövning. Så att jag kunde slappna av lite och att det skulle kännas på ett annat sätt. Jag hade så ont så när barnmorskan skulle berätta för mig hur jag skulle bete mig när narkosläkaren kom in så fick hon säga till mig på skarpen, Karin, lyssnar du nu!?

Man skulle ligga i hopkurad som en boll och kuta ut ryggen där han tryckte med fingrarna. Jag sög i mig så mycket lustgas jag kunde under tiden för jag hade ingen lust att känna mer smärta än vad jag redan gjorde. Kenneth berättade att han hade hur mycket saker som helst med sig in för att sätta EDAn. Han sa att det var nog den största spruta han någonsin sett. Jag såg inget.

Smärtan försvann, på ett sätt. Jag kunde slappna av lite grann och i början kändes inte värkarna så jobbiga. De höjde droppet ytterligare och då kändes det mer. Jag fick ta lustgasen samtidigt som jag hade ryggmärgsbedövningen. Jag låg ner en bra stund, men sen tvingades jag upp för att gå på toaletten och röra på mig lite igen. Jag stod upp men det var inte så lätt att röra på sig för man kom ju ingenstans, var ju uppkopplad till allt möjligt. Jag testade att sätta mig på en pilatesboll och studsa lite, det var rätt så skönt faktiskt. Då fick Kenneth stå bakom och hålla balansen åt mig och hålla i mig. Det var skönt att ha honom så nära. Men bollen var rätt så hög och jag är ju så liten så jag kanade nästan av den hela tiden och jag kunde knappt resa mig själv, bedövningen hade tagit så bra. När jag skulle resa mig upp från bollen och lägga mig i sängen så rasade jag bara ihop vid ett tillfälle. Benen bara vek sig under mig, det var inte så att jag svimmade utan att bara benen försvann. Helt bortdomnade. Senare när jag återigen låg ner i sängen så kunde jag inte röra högerbenet för det var så bortdomnat så man fick liksom lyfta det för hand om man skulle röra på sig.

Ingenting hände, bebisen förflyttade sig ingenstans och jag öppnade mig väldigt dåligt. De provade att stänga av droppet för att se om min kropps värkar hade kommit igång och att på så vis kanske droppet motverkade mina värkar. Men, nej, ingenting hände. Mina egna värkar kändes knappt. De var inte alls starka. Det var nästan så att man inte behövde ha lustgasen när droppet inte var på. Jag låg på ena sidan, jag låg på andra sidan, de satte återigen på droppet för att få igång värkarna igen.

Natten gick, Kenneth vilade i fåtöljen för att få lite krafter och jag låg på sidan och tog värk efter värk med hjälp av lustgasen. Jag var så trött, så trött. Jag låg på den sidan så att jag såg klockan och tänkte när skall detta ta slut?! Tidigare under kvällen/natten sade jag det att jag orkar inte mer, de får plocka ut henne istället, det händer ju inget. Men det var något som jag egentligen inte menade. Klart jag orkar!!

Det kom in en läkare som tittade på mig, min barnmorska kände hur öppen jag var och förmodligen kände de även på barnets huvud. Läkaren fick också känna och göra utlåtanden. Jag kommer inte ihåg så mycket av detta. Läkaren skulle i alla fall återkomma för att känna igen och ”ta ett beslut”.

De ville ha upp mig i stående för att jag skulle röra på mig och så kanske bebisen skulle komma ner mer. Men mitt ben fungerade ju inte, det var helt bortdomnat så jag sa det att det går aldrig. De sa ”du har gjort så mycket här nu som vi inte trott att du skall klara av, så det fixar du allt.” Så med deras hjälp vände jag mig om och ställde mig på knä i sängen och hängde över ryggstödet. När man väl kommit upp så var det rätt ”skönt” att stå så. Jag vet att jag sa det när läkaren kom in senare och skulle känna ”måste jag lägga mig ner igen, jag lägger mig inte ner!!”

När jag stod där och hängde över sängen så hade jag lustgasen nära intill mig och min fantastiska barnmorska var inne nästan hela tiden hos oss och hon masserade mig i svanken, det var hur skönt som helst. Kenneth stod vid sidan av mig och masserade resten av ryggen. Det var så skönt och om barnmorskan gick iväg för att göra något så sa jag till Kenneth att massera i svanken, det var där det gjorde som ondast. Jag sa till dem att det är så himla skönt det ni gör, bara så att ni vet det! Man hade ju aldrig klarat det utan dem.

Jag vet även att jag sa, nu förstår jag varför man älskar sina barn i över 18 vad de än gör! En annan sak som jag kläckte ur mig var även ”jag skulle ju aldrig få för mig att åka Vasaloppet, men nu vet i katten, kanske man borde göra Vasaloppet istället för det här!” Fast, det tror jag inte att jag menar längre. Skulle nog hellre försöka föda ett barn till. Då får man ju något utav det, förutom smärtan, när man är klar!

En gång när läkaren var inne hos oss och hon skulle gå så sa de att hon kommer tillbaka kvart över för att ta ett beslut. Vad det var för beslut uttalades egentligen aldrig, vad jag minns, men det var ju frågan om ett kejsarsnitt eller inte. Jag vet att jag kollade på klockan och jag ångrade det så i efterhand. Det var mer än 45 minuter tills klockan skulle vara kvart över och det kändes som en evighet och jag sa ”varför kollade jag på klockan, jag skulle aldrig ha kollat på den.”

Jag stod där på knä och kämpade och kämpade, fortfarande var det ingenting som hände, förutom att jag hade ont. Det var dock rätt ”skönt” att stå upp på knä och gunga lite.

Barnmorskan började prata med mig om att vi kanske måste göra kejsarsnitt och jag blev ledsen för jag ville verkligen inte det. Jag har ju stått här och kämpat så länge och då blir det ju för ingenting, kändes det som. Jag får ju ut bebisen, så något får jag ju givetvis för det, men det kändes som att allt jag gjort var förgäves eftersom det är så lätt att bara plocka ut den. Men vår barnmorska försökte peppa mig och förklara att jag är för trött, jag har kämpat så länge och varit så duktig osv, men nu finns det inte mycket ork kvar. Du är för trött. Bebisen ligger för långt upp för att du skall orka få ut den just nu. Även om vi kämpar på ett tag till så är det för lång tid kvar innan du över huvudtaget kan börja krysta ut bebisen. Hon förklarade också att i och med att vi gör ett kejsarsnitt så kan man ju då se om det är något som gjort att det har tagit så här lång tid, att det inte händer någonting. Barnet kan ligga snett med huvudet eller något som gör att det inte vill ta sig neråt.

Tillsammans bestämde vi väl att vi skulle göra ett kejsarsnitt om det var det som behövdes. Trött var jag ju och vi ville ju ha ut vårt lilla barn.

När läkaren sen kom tillbaka så sa jag att jag inte ville lägga mig ner igen!! Det var jag ju dock tvungen att göra. De kände återigen och jag var väl nu öppen 9 centimeter, samma som gången innan de hade känt. Klockan är nu strax efter 06 på måndag morgon. Jag har alltså kämpat effektivt på NÄL sedan ca klockan 17 på söndagen. Men haft värkar sedan lördag 22.00. Inte konstigt att man är trött.

Barnmorskan berättade för läkaren att jag inte var sugen på att göra kejsarsnitt men även hon försökte då förklara för mig varför de ville göra det osv. Hon sa att vi kan göra på två sätt. Antingen så börjar vi förbereda nu med en gång för ett kejsarsnitt och då kan vi ta det i lugn och ro med alla förberedelser, eller så avvaktar vi ännu en timma och ser vad som händer och tar ett beslut därefter. Nej, sa jag, då gör vi det nu med en gång i så fall. Varför hålla på att kämpa ännu en timma förgäves när de kan ta ut bebisen med en gång.

Det fanns även två alternativa sätt att göra snittet på. Det ena var att de förhoppningsvis skulle kunna använda sig utav ryggmärgsbedövningen som de redan gett mig för att öka på bedövningen så jag skulle kunna vara vaken under snittet och då skulle även Kenneth få vara med inne på operationen. Det andra alternativet var att de var tvungen att söva mig. Men det sa jag absolut stopp för. Jag vill inte bli sövd och Kenneth måste få vara med, sen vill jag även att du skall vara med, sa jag till barnmorskan. (Hon gick av sitt pass strax efter 7) Kenneth skulle ju absolut få vara med när hans barn föds. Hur skulle det vara annars? Varken han eller jag skulle ju få vara med i så fall om jag hade varit sövd.

Så då blev det ett beslut att de skulle göra kejsarsnitt. Jobbigt var det, men samtidigt så kändes det rätt så skönt att nu är det över, snart får vi träffa vår bebis som vi har längtat efter så länge. De stängde av droppet och i och med det så slutade jag nästan att använda lustgasen för mina egna värkar var ju nästan obefintliga. De började greja med mig. Jag kommer inte ihåg allt de gjorde, men de satte en kateter för urinen och så gjorde de säkert en massa andra saker. Kenneth fick byta kläder till blå pyamaskläder och en grön mössa. Jag fick också en grön mössa!

Mitt i allt förberedande inför det akuta snittet som det nu blev så var det skiftbyte igen så nu kom det in en ny barnmorska och hälsade på mig och skulle ta över. Men min andra underbara barnmorska var med mig hela tiden också. Hon slutade jobba men var kvar ändå. Den andra pratade jag nog ingenting med nästan.

De rullade in mig på operationsrummet och flyttade över mig till den andra britsen. Där gjordes massa förberedelser. De fyllde på min bedövning, om de inte redan hade gjort det på rummet, minns inte. De tog blodtrycket och massa andra saker som de säkert gör. De satte in en sådan där äcklig grej i näsan för syrgasen, det kändes som att jag skulle strypas av slangen och jag sa till dem flera gånger att släppa på den. Det var så himla obehagligt. De lutade även på britsen, varför vet jag inte, men det var långt ifrån skönt att ligga och luta. Det resulterade i att jag fick fruktansvärt ont i min högra axel. Då var det ändå inte den jag låg på. De skulle testa om bedövningen hade tagit och det gjorde de genom att jag skulle känna kallt och varmt. De tog väl en tuss eller någonting på bröstet på mig och så skulle jag känna det. Jag kände ingenting, bara att de rörde vid mig, men inte mer. Sen tog han på ett annat ställe, längre upp och då kände jag att det var kallt. Jag var bedövad!

Kenneth fick sitta bredvid mig, först satt han för långt bort så han såg förbi skynket, och det fick han inte göra. De har inte tid att ta hand om en pappa som ligger avsvimmad på golvet också. Så han fick flytta sig närmare mig. Min barnmorska som varit med under hela natten förklarade att jag kommer känna att de håller på och grejar med mig, men jag kommer inte känna någon smärta av något slag. De kommer rycka och dra lite i mig, men det är helt normalt.

Helt plötsligt när jag ligger där så börjar det borra, det låter som att de borrar i ett ben eller något. Vad är det som händer tänker jag, de är snabba med att säga att ja, de håller på att renovera här så det är i huset det låter och inte i dig! Precis som att de läste mina tankar. Det var rätt läskigt faktiskt, men sen var det bara att koppla bort det.

De sa aldrig till när de började, vad jag hörde i alla fall. Men jag förstod efter ett tag att de faktiskt hade börjat. För det drog i mig, precis som barnmorskan förklarat för mig tidigare.

Jag satt och kikade efter Kenneth och jag frågade honom vad han trodde att det är för kön på krabaten där inne, han vågade nog inte gissa. Jag sa, jag tror att det är en pojke, fortfarande. Helt plötsligt hörde man ett litet gällt skrik. Det var helt fantastiskt. Det var ett litet skrik först, sen avtog det och sen skrek det lite till. Vi tittade på varandra Kenneth och jag och det var en fantastisk känsla att få höra den lille. Jag frågade vad det var för kön, jag tror inte att bebisen var helt ute när jag frågade detta. Barnmorskan, som kunde stå och titta över skynket vilket inte Kenneth kunde, svarade ”först tyckte jag att det såg ut som en flicka och sen tyckte jag att det ser ut som en pojke, men nu vet jag inte”. Jag frågade istället, har den mycket hår? Ja, den har mycket hår, svarade hon då. ”Det är nog en flicka, tänkte jag” Jag har hela tiden haft den tanken att kommer det ut en bebis med mycket hår så är det nog en flicka, för jag hade massa hår när jag föddes. Kenneth däremot hade inte något hår, och min bror hade heller inte något hår. Så därav grundade jag mina tankar på att det nog kunde vara en flicka! Strax därefter så säger dem. ”Det är en flicka, och så håller de upp henne framför mig och Kenneth! Jag trodde nästan inte att det var sant, men jag var mest nöjd över att det var över och att hon var ute. Hon var inte så blodig och kladdig utan var mest lite blå. Underlivet såg rätt svullet ut så jag kan förstå att barnmorskan hade svårt att se om det var en pojke eller en flicka först. Kenneth följde med dem ut för nu skulle barnläkaren titta på henne och ”godkänna” henne. Det skulle även mätas och vägas osv. Min barnmorska följde med ut tror jag, hon var i alla fall inte bredvid mig hela tiden.

Jag mådde så fruktansvärt dåligt efter att de fått ut henne. Bedövningen tog så fruktansvärt bra och långt upp så den gick ut i armarna och det stack något fruktansvärt i armarna och händerna. Det var ett sådant tryck över bröstet så det kändes som att jag inte skulle kunna andas. Det var fruktansvärt obehagligt. Läpparna var torra och munnen var kruttorr och näsan var genomtäppt. Luft var nästan inte att tänka på. Jag bad flera gånger om vatten och jag vet ju att man inte får dricka, men jag bad dem att badda mina läppar åtminstone annars skulle jag dö där inne kändes det som.

Det tog sådan tid tyckte jag. Att få igen mig kändes som det tog mycket längre tid än innan och när de fick ut henne. Jag kom på det när jag låg där att de skall ju ha ut moderkakan osv också. Sen skall man ju sy ihop alla lager hit och dit, kan väl inte vara så lätt kanske!? Vad vet jag. Jag hade så fruktansvärt ont i min axel, det kändes som att den skulle gå av.

Barnmorskan kom in och satte sig bredvid mig igen och hon sa att flickan var jättefin och att barnläkaren hade godkänt henne direkt så det var så bra så. Jag frågade henne om Kenneth hade berättat vad hon skulle heta. De två hade nämligen pratat om namn tidigare och Kenneth var fortfarande fast besluten i att inte berätta något förrän bebisen hade kommit ut, så det hade hon ju inte fått reda på. Men han hade inte sagt något till henne. Så jag berättade att hon skall heta Savannah. Barnmorskan blev jätteglad och sa, vad roligt att du säger det. Savannah är ett så fruktansvärt fint namn det är ett av mina favoritnamn sa hon. Så förklarade hon att det var någon för något år sedan eller två som skulle döpa sitt barn till det och hon hade fastnat för det så. Undra om det är samma Savannah som jag har hört namnet ifrån första gången. Det borde det nästan vara för så många finns det ju inte. Det finns 314 personer i Sverige som heter det, nu är det 315 :o)

Namnet Savannah hörde jag för första gången för drygt ett år sedan då en mamma anmälde sitt barn till mitt babysim då fastnade jag för det namnet och när vi började prata namn, Kenneth och jag, så tyckte vi båda två att det var finast.

Kenneth kom så tillbaka efter en stund. Då hade de vägt henne och mätt henne. Räknat alla tår osv. De hade klätt på henne landstingets kläder, Tvätteriet Alingsås stod det överallt på henne nästan. Och den lilla vita smurfmössan som hon hade på sig. Hon var även invirad i ett täcke, så att hon skulle hålla värmen. Det är ju inte så lätt i början för dem. Det var helt fantastiskt att få se henne. Så söt, så söt och att Kenneth höll i sin dotter! Helt otroligt. Tänk att vi fick en liten dotter. Vi är så stolta och så glada över henne. Hon är så fantastiskt fin.

Han satte sig på stolen intill mig igen medans de höll på att sy ihop mig. Jag mådde fruktansvärt dåligt, jag ville titta åt det hållet som de satt, men den där äckliga syrgasslangen var fast runt halsen på mig igen så tittade jag åt vänster kändes det som att jag skulle strypas, jag sa till dem, men det var precis som att de inte hörde mig eller inte lyssnade och jag bad återigen om vatten till läpparna. En gång fick jag ljummet vatten, det var hur äckligt som helst, men det var ju vätska i alla fall.

Vår barnmorska gick hem för dagen och hon sa det att hon skulle komma tillbaka ikväll och hälsa på mig innan hon gick på sitt nattpass igen. Hon jobbade bara nätter tydligen. Hon var helt underbar.

De flyttade över mig till min säng igen när de var klara och så fick vi rulla tillbaka till rummet. Kenneth och Savannah gick bredvid mig hela tiden.

Min kropp skakade för fullt. Jag kunde inte kontrollera kroppen, det var riktigt läskigt. Det var som att allt adrenalin åkte ur kroppen. Allt jag hade kämpat, allt bara rann ur mig. Det var väl kroppen som på något sätt slappnade av efter allt den hade varit med om och då kom dessa skakningar. Jag försökte andas lugnt för att bli av med dem, men det hjälpte inte.

När vi hade kommit in på vårt rum igen så kom de in med en bricka till oss med smörgåsar och två champagneglas och en flagga. Kenneth fick äpplejuice och jag fick vatten. Vi skålade för lilla Savannah!

Strax efter att jag hade druckit vatten så kräktes jag och då släppte skakningarna. Det var riktigt skönt och först då kände jag att jag ville ha henne hos mig. Jag ville inte att hon skulle ligga hos mig när jag skakade så. Kenneth lade henne hos mig och det var en fantastisk känsla som nog inte går att beskriva. Hon var så fin, så fin. Det är jättesvårt att säga vem hon är lik om hon är mer lik mig eller om hon är mer lik Kenneth.

Efter att ha myst lite så var det dags att ringa till folk. Jag var så trött och mådde så dåligt så jag orkade inte prata med någon, jag bara höll vårt underverk i famnen så fick Kenneth prata istället. Han ringde till sina föräldrar, men ingen svarade så han ringde sen till hans pappas mobil och han blev överlycklig, så klart, sen ringde hans mamma upp honom och så fick han berätta om nyheten för henne också. Sen fick Kenneth även ringa till mina föräldrar för jag var alldeles för trött för att prata själv, som sagt. De verkade lite halvchockade över att det blev ett akut snitt, men alla var ju så glada, så klart! :o)

När vi hade pratat med de närmaste så tog vi varsitt kort med våra mobiler och sen började vi gå igenom telefonlistorna och skickade mms till folk.

Just det, glömde skriva när hon kom ut. Klockan var 07.26 måndagen den 1/3 och hon vägde 3750 gram och var 51 cm lång.

Det som kändes bra med kejsarsnitt, om nu något kan kännas bra med det så var det i och för sig fler saker. En sak var den att Kenneth fick första kontakten med vår lilla dotter. Han fick se henne först och vara med på mätningen osv, han fick vara med och klä på henne och hålla henne först. I annat fall så är det ju så mycket mamman hela tiden som gäller. Nu fick han ta hand om henne först. Det tycker jag var mysigt. Dessutom fick han vara först att byta blöja på henne! Fast, när det skulle göras, så tog nästan den barnmorskan över och gjorde allt själv, men då hade ju Kenneth fått se hur man skall göra. Det andra som är bra med kejsarsnitt är att jag kan sitta ner utan att ha ont i underlivet och kan kissa utan att det gör ont osv. Det är bra, däremot kan jag ju inte använda magen och dess muskler – om de nu finns kvar där någonstans!?.

När vi fick lämna förlossningen och komma in på BB – avdelningen så fick vi ett enkelrum. Det var riktigt skönt att inte behöva dela rum med någon annan. Man var ju helt slut och ville vara i fred. Det fanns en tältsäng på rummet som Kenneth kunde använda om han ville, han sov ju inte över, men han kunde ju ligga på den och vila lite när han var där. Han hade ju varit vaken lika länge som jag.

Resten av måndagen tillbringade vi på rummet, i alla fall jag. Jag fick ju knappt resa mig upp i sängen på grund av såret.

Ganska så snart fick jag prova att amma henne, hon smackade ljudligt redan från början när hon kom ut ur magen så hon tog bröstet med en gång. Däremot kunde jag ju inte sitta upp så det blev lite fel för henne och det innebar att hon tog bröstet lite fel och jag fick sår på bröstvårtorna. AJ. Men suga kunde hon i alla fall.

Kenneth var kvar hela dagen och åkte hem framåt niotiden på kvällen tror jag att det var. Det var tråkigt att han åkte men vi behövde alla vila och han skulle ju sova skönast hemma. Dessutom skulle han jobba igen nästa dag.

På natten så var sköterskorna så underbara så de tog hand om henne några timmar så vi fick vila. Savannah hade sovit bra ute hos dem och jag sov 5 timmar i sträck. Det var verkligen bra för det behövdes. Personalen på BB var helt underbara. Det var ju lite jobbigt för mig för jag kunde ju som sagt inte sätta mig upp i sängen den första tiden och det innebar ju att jag inte kunde ta upp henne själv ifrån hennes säng till mig när hon vaknade osv. Så jag var ju tvungen att ringa på knappen varje gång det var något jag behövde ha hjälp med, men det är ju det de är till för.

Den som nu har orkat läsa ända hit utan att fuska borde ha en eloge! Grattis! Nu får det vara nog för en stund tror jag. Får se om jag lägger ut någon fortsättning på tiden på BB. Man glömmer så fort och nu är det över en vecka sedan som vår lilla prinsessa kom ut. Dessutom går tiden på BB ihop sig ganska mycket. Det blev ju som en rutin där dagarna gick in i varandra. Lite lätt veckovill så där.